Tecken på att adhd kan bo i dig.

Jag tänkte skriva lite om hur det hela börjar.

Alla vi som har ADHD utan uppenbar hyperaktivitet, hur kom vi fram till det egentligen, kan man undra.

För min del har jag alltid vetat att jag är annorlunda. ALLTID. Men inte på vilket sätt. Högstadiet var en fasa av utanförskap som jag ännu inte kommit över. Gymnasiet var bättre, men det fanns ju fortfarande saker jag inte klarade av; koncentrera mig på tråkiga lektioner, orka med en hel skoldag utan att sova när jag kom hem, att lämna in saker färdiga i tid, att göra läxor, att plugga till prov, att orka med alla ämnen och att ha ett socialt liv och att komma överens med mina föräldrar. Men ADHD visste jag inget om på den tiden.

Hundra gånger svårare blev livet när gymnasietiden var över och jag skulle klara mig själv och vara vuxen. Av någon anledning flyttade jag hemifrån redan på hösten samma år som jag tog studenten. I retrospekt hade jag helt klart mått bättre av att vänta, men det tyckte jag absolut inte då. Otålig, ni vet.

Tog inte många år innan jag fick min första depression, som aldrig blev skriven i klartext eller behandlad.

Tragglade med att få fullständigt gymnasiebetyg i många år. Jobbade även som förskolevikarie, städare, inom vården. Läste till slut filosofi och matte b med rätt lärare och då klarade jag det med VG i båda ämnena.

Kom till högskolan. Första kursen jag läste; Engelska A, var superrolig. Jag gillade allt och det var lagom svårighetsnivå. VG. Engelska B- G. Engelska C- från betyget E och uppåt. Läste även litteraturvetenskap, svenska språket och kreativt skrivande med varierande resultat (Goda betyg i det som var roligt och lätt, knappt godkänt i allt som var tråkigt och svårt.)

Skrev klart min C-uppsats några år för sent och kom till slut in på B&I på Uppsala universitet. Låtsades plugga första året, kunde ej fortsätta med år två på grund av för få godkända kurser. Fick göra studieuppehåll och blev på vårterminen sjukskriven för depression.

Avlägsnade alla måsten. Lät mina överlevnadsstrategier och överkompensationer, metoder och system för att klara av livet falla. Släppte fasaden.

Insåg alltmedan tiden gick att en depression inte var svar nog, det fanns något mer som störde och förstörde. Kände igen mig i symtomen för ADD, vilket min bror sedan blev diagnostiserad med. Talade med HC-läkare om det och fick en remiss till allmänpsyk och resten är, som man säger, historia.

Men för att sammanfatta- tecken på att adhd kan bo i dig:

*Du känner eller har alltid känt att du är ospecifierat annorlunda. Du blir kallad egensinning, udda, utanför, blyg, tyst.

*Du har problem med det sociala livet i skolan och på fritiden.

*Du får raseriutbrott hemma men aldrig någon annanstans.

*Du stannar gärna hemma från skolan.

*Du har problem med skolarbetet och att lyssna.

*Du pratar aldrig självmant på lektionerna.

*Du är väldigt duktig i vissa ämnen och kan ingenting i andra.

*Puberteten var en förskräcklig tid.

*Du har återkommande depressioner.

*Du har känt dig misslyckad större delen av ditt vuxna liv.

*Du har mindre energi än andra. Det där drivet som många andra har, det har du aldrig känt.

*Du är inte på samma plats i livet som andra i din ålder. Inget fast jobb, inget giftermål, inget barn, ingen vettig ekonomi.

Om svaret på de flesta av dessa frågor är JA, finns möjligheten/risken att du kan ha ADHD. 

Jag är dock ingen expert, utan det krävs mycket större utredning för att komma fram till eventuell diagnos. Se detta som en första fingervisning.

Annonser

Delvisa diagnoser.

Det verkar (efter en högst ickevetenskaplig undersökning) som att det är många som har dubbla diagnoser. 

ADHD + bipoläritet

ADHD + Aspergers

ADHD + Depression

ADHD + Ångest

ADHD + OCD

ADHD + Autism

Det finns dagar när jag känner att jag nog borde ha en till, eller att jag egentligen borde fått en annan diagnos. Som när min sambo ledsnar på att jag inte gillar opåkallad kroppskontakt, eller när jag måste påminna mig själv om att se folk i ögonen när de pratar. 

Grejen är ju dock att det vi kallar diagnoser ofta går in i varandra. ADHD och Asperger har exempelvis många drag gemensamma, så även de andra som listas här ovanför. Man kan ha en personlighet som påminner, som att vara flamsig eller blyg. Man kan ha fått vissa drag att öka i styrka på grund av depression eller ångest, eller medicinering, sorg eller yttre påverkan. 

Psykologi är en mycket krånglig sak att ha och göra med. Den värsta. Hjärnan liksom, such a bitch. Det är enklare med cancer eller diabetes, om än inte roligare. 

Som exempel. 

Patient har cancer. Läkare: Vi röntgar, sen kör vi en runda strålbehandling!

Patient har diabetes. Läkare: Du måste ta insulin och kolla blodsockret!

Patient har kanske ADHD. Läkare: Ööööh. Vi kan ju börja med att skicka en remiss till psyk, sen kan du få kallelse till att åter igen svara på de här 300 frågorna. Sen kan en annan person träffa dig och fråga samma saker. Efter det får du träffa en psykolog som säger att de inte hittat nåt. När du protesterar, kanske utredningen kan fortsätta. Du får göra ett uppmärksamhetstest på en data.

De kommer fram till att du har ADHD. Läkare: Jaa. Du kan ju få Concerta, men det är väldigt få patienter som svarar väl på behandlingen. Vi har också Strattera, som egentligen är antidepp och funkar ännu sämre. En del mår bättre på Voxra eller Lyrica, som också är antidepp. Terapi håller vi inte på med. Ok, hejdå!

Hyper- eller hypoaktiv

När min diagnos utreddes tyckte inte teamet att jag uppvisade tillräckliga tecken på hyperaktivitet. 

Jag tycker att teamet kanske inte tittade ordentligt. Eller, nej, helt sant så visar jag ej upp tydliga, klassiska tecken. Men det finns där. Jag ser det i skillnaden på mig och bror, som inte skulle veta vad hyperaktivitet var om den så bet honom i stjärten. Jag känner den när jag fått en idé som måste genomföras ögonblickligen eller så kommer jag att falla död ned. Jag känner den den miljonte gången som jag vill avsluta någon annans mening. Jag känner den när jag måste möblera om, eller klippa mig, färga håret, sälja kläder, köpa kläder, starta en blogg, starta en annan blogg, ta bort alla mina inlägg i en grupp, ta bort en vän, ta bort en grupp, starta en grupp, överge en grupp, börja älska något på sekunden, hata något på sekunden, igen. 

Jag känner den när jag är så rastlös att jag vill krypa ur mitt eget skinn. När jag är så uttråkad av prat på ett möte att jag funderar på att fejka något slags attack. När jag är på väg till något och lite önskar att jag ska bli påkörd av en bil lagom mkt för att slippa. 

När jag fortfarande är vaken kl 4 på morgonen efter att ha tittat på alla rosa leopardmönstrade iphoneskal på ebay hela natten. När jag vill så många saker att jag till slut hamnar i panik i sängen. När jag ska göra något med en annan person och denna inte ens rört sig på flera minuter fast vi sagt. När jag jobbat duktigt i en kvart och börjat längta hem/till semestern/till rasten. 

Det sägs att hyperaktiviteten internaliseras med stigande ålder. Att flickor oftare riktar den inåt. Att man lär sig lugna ned sig själv. Dölja, gömma, paketera. 

Vad jag vet är att jag inte alltid är långsam och trött. Att jag inte alltid fastnar, stannar, svävar, dagdrömmer. Men att det är något konstigt med aktivitetsnivån, det skulle en igelkott som studerade mig antropologiskt se. 

Håller ni med om era diagnoser? 

It’s been hurting all the way with you, disorder

Det som i princip alla med ADHD eller andra funktionsnedsättningar kan vara ense om, är att vi vet hur det är att vara annorlunda. Som barn visste vi inte ens själva vad som gjorde det, men de andra visste. Klasskamraterna, de rovlystna, lärarna, mobbarna.

Flockmentaliteten att stöta ut de som inte är som alla andra är stark och farlig. Den gjorde att jag inte trivdes på dagis, att jag sprang gråtande hem från skolan, att jag gärna stannade hemma, att jag blev tyst och stilla och nervös.

Högstadiet var en ovanligt vidrig tid. Pubertet, större skola, nya ämnen, populäritetsidioti. Jag hatade det där stället och fördrev tiden med att läsa och vara kär. Jag fick sår då, som inte läkt än, en halv livstid senare. Jag fick fiender då, som jag fortfarande skulle hoppa i ån för att gömma mig för, hellre än heja på.

Såhär i retrospekt gör det ont att ingen förstod. Jag gjorde ändå alla de klassiska tecknen på att något var fel: Festade, snattade och åkte fast, skolkade, söp, hade killar tidigt, struntade i skolan, bytte kompisar ofta eller var ensam, fick utbrott och hetsåt och kräktes.

Men nej. Stör man som flicka ingen annan så är man heller inte ett problem.

Hatar det. Hoppas det blivit bättre.

Önskar att jag inte skulle behöva säga till mitt fjortonåriga jag att det blir bättre om 20 år. Om 20 år är du älskad, förstådd och uppskattad. Om 20 år gillar du dig själv, du vet vem du är och hur du fungerar. Du har fått ett jobb som du verkligen gillar, du kan köpa roliga saker på internet och hur många böcker du vill, och du har dem på en freaking läsplatta! Håll ut, lilla gumman, det blir faktiskt bättre snart.

Vadå utan filter?

Kanske undrar ni varför bloggen heter som den heter.

Det ska jag förklara för er. Eller, jag ska låna från denna text och se hur det blir.

 

ADHD handlar om att ha trasigt filter på sin uppfattningsförmåga.

Normala människor har en sorts mental sekreterare som tar 99% av irrelevant skit som korsar deras sinne, och rensar bort det innan de blir medvetna om det.

Som sådan är deras mentala arbetsyta som en stor ren whiteboard, redo att hålla och organisera användbar information. ADHDmänniskor… har ingen sådan lyx. Varje enskild sak som kommer in genom dörren skrivs direkt upp på tavlan i fetstil, med understrukna röda bokstäver, oavsett vad det är, och oavsett vad som måste raderas för att det ska få plats. 

Så om vi i mitten av någon särskilt viktig mental uppgift, skulle råka på syn på … ett dörrhandtag, till exempel, är det som att någon rusade in i rummet, klädd i rosa fjädrar och förebådade med trumpeter:

”Titta allihopa det är ett dörrhandtag! Titta på det! TITTA! Det öppnar dörren om du trycker på det! Är inte det häftigt? Jag undrar hur det faktiskt fungerar, tror du det finns en kamera ELLER VAD?”

                 Det är som att leva i ett mjukt regn av post-it-lappar. Detta händer varje vaken stund, och vi måste manuellt granska varje tanke, kolla efter relevans, och försöka komma ihåg vad det var vi tänkte innan den kom. Oftast glömmer vi, och om vi inte fastnar i den invecklade dörrhandtagstekniken, letar vi vilt omkring oss efter sammanhang, för att försöka gissa vad fan vi höll på med från de ledtrådar som finns.

                 Å andra sidan, är vi extremt bra på att lista ut saker från random småbitar av info, eftersom det är det vi gör hela tiden ändå.

 Vi är starkt beroende av rutiner, och 90% av tiden klarar man sig på autopilot. Du kan inte bli distraherad av en tillräckligt inrotad vana, oavsett vilket meningslöst grejs som pågår i huvudet, om inte någon kommer och stör din rutin.

Jag har faktiskt blivit distraherad av att försöka ta med min lunch till jobbet, vid flera tillfällen, när min fru påmint mig om att ta med min lunch till jobbet. Vad? Vem? Oh, ja, jag ska. Var var jag? um … portfölj! Uppfattat. Nu nycklar, okej, vi ses!

Dessutom har vi stora problem med att göra enformiga, tråkiga uppgifter, som att mata in siffror i ett kalkylblad, till exempel. Att hålla sig fokuserad på uppgiften tar exponentiellt mer ansträngning för varje minut,med sämre och sämre resultat. Om du någonsin hållit en tegelsten ut på avstånd under en längre tid, vet du hur det känns.

Det är därför internet, till exempel, är som crack för oss – där är det non-stop tillströmning av ständigt nya saker, så att vi kan bläddra från det ena till det andra efter bara några sekunder.

 Undantaget är en sak som vi får som kallas hyperfokus. Ibland, när något bara klickar med oss, kan vi bli löjligt djupt indragen i det, och INGENTING kan distrahera oss. Vi har låst vår metaforiska kontorsdörr, och vi kommer inte ut för någonting annat än en tornado. Medicinering tar udden av. Det minskar input, det tonar ner brus, det gör det lättare att ignorera triviala saker, och det ökar den maximala fokuserings-tiden. 

Tänk Steadicam för din skalle. Hoppas detta hjälper och vänligen dela detta så att fler människor kan lära sig hur det är egentligen att ha ADHD.

 

Sirap i ådrorna

Idag går det segt. Blev kränkt imorse när mannen jag bor med föreslog att jag skulle kliva upp. Satt och längtade till fikat och stirrade slött i luften framför mig på jobbet på morgonen. Efter fikat fick jag krafter nog till att maila runt om ett författarbesök, men blev så slut av detta att jag vilade huvudet på skrivbordet en stund. Gick och köpte lunch och läsk och sura nappar för att bli lite uppiggad. Inget resultat än, vad jag kan känna. På såna här dagar skulle jag sannerligen behöva något som satte igång mig, får försöka prata med vårdgivarna om det.

Har lagt till några länkar här i bloggen, iallafall.

Mitt lilla ADD-kit:

image

Den som faktiskt är annorlunda.

Det är allmänt känt att vi tillåter ungdomar att känna sig annorlunda. Till en viss gräns. De får göra lite lagom uppror, ha konstiga kläder och underliga frisyrer. De får sura över tider att komma hem, saker de inte får göra och läxor och äcklig skolmat. De flesta har en period då de lever motvalls, och det tycker vi är ok; men bara om det går över.

När man börjar närma sig 25 kommer så sakteliga de små hintarna om att det är dags för rättning i leden. Har du inte pluggat/rest/slöjobbat/tramsat klart nu? Vad ska du bli? Hur ska du bli det? Var är sambon? Sparkontot? Familjebildningen? Vuxenheten?

Vid 30 börjar det göra ont i själen. Gamla vänner får egna barn. De köper hus. De reser på lyxsemestrar och grillar kött och har en fräsig bil.

Men inte du. Allt du har är en studieskuld av samma storlek som ett mycket litet lands, ditt hår är fortfarande konstigt, du har aldrig varit i närheten av en betald semester och den där perioden när du var sjukskriven av ”psykiska skäl” tynger än.

Du missade på något sätt att bli vuxen. Du förstår varken vad som hände med alla andra eller vad som inte hände med dig. Varje dag väntar du på att bli påkommen, att de ska se igenom det påklistrade leendet och ditt spelade intresse för trädgårdsodling.

Hjärtat skaver och huvudet kan du ha tappat förut, nånstans, du vet inte riktigt var.

Det är som att andras livsväg ser ut såhär: —————————————————————————————————————————>

Och din såhär: ^^<<<<<<^^^^^^^@@@####&//////<<<<>>>>>+=^******##&^^^*<<><+++++++@……

Till slut inser du att du nog inte har något att stå till svars för. Kanske har du fått en diagnos, eller iallafall en insikt om vad det är som står på.

Du kan sammanfatta ditt liv med fyra bokstäver: A D H D

Förhoppningsvis kan det ersätta

LAT

ANNORLUNDA
KONSTIG

ÖVERKÄNSLIG

SEG

OINTRESSERAD

BEKVÄM AV SIG

FÖRSÖKER INTE

KAN OM HEN VILL

SUR

AGGRESSIV

DÅLIG

EGOISTISK

BLYG

TYST

TRAMSIG
FLAMSIG
OSERIÖS

 

Fyra bokstäver.

ADHD.