Att ta körkort med ADHD

Blondinbella är en av få offentliga personer i Sverige som har berättat öppet om sin ADHD-diagnos. För en vecka sedan skrev hon om sina svårigheter med att ta körkort och förklarade att ADHD:n försvårar för henne. Genast var det folk som hoppade på henne och anklagade henne för att skylla ifrån sig. (Att hoppa på BB är i vanliga fall inget jag har problem med, pga. orsaker) men när det kommer till diagnosen måste jag ta bladet från munnen.

Att skylla ifrån sig och att skylla på något är olika saker. 

Det är ett faktum att människor med ADHD-diagnos idag måste söka ett speciellt tillstånd från transportstyrelsen för att få ta körkort. Det är fakta att de som har ADHD har svårigheter med uppmärksamhet, koncentration och inlärning.

Om jag tar mig själv som exempel så tycker jag det är hemskt att köra bil. Jag blir stressad av att ha så många saker att hålla reda på: Bilen, vägen, andra bilar, bromsen, gasen, växlarna, speglarna, vägskyltar, färden samt om man övningskör även instruktioner och frågor från den man övningskör med. Nu är det ju liksom inte en försenad bok det handlar om, utan något som faktiskt kan vara direkt livsfarligt, både för mig själv, medpassagerare och andra på vägen.

Dessutom tycker jag att bilar är så otroligt tråkiga. Information om dem fastnar inte på min teflonhjärna. Kommer ihåg hur det skar sig på en gång med en bilskollärare som frågade vad min föräldrar har för bil och jag svarade: En stor.

För att inte tala om hur svårt jag har för att lära mig av en närstående. Pappa och jag började bråka så om en ilagd handbroms en gång att vi fick avbryta körningen och inte har kört mer sedan dess.

Allt detta är sådant som jag inte kan göra något åt. Visst, jag äter medicin nu som kanske gör det lättare för mig att koncentera mig, men det är också allt. Samma gäller för Bella, hon kan inte bara skärpa sig. Hon kan inte programmera om sin hjärna eller uppdatera den med ny programvara. Det är omgivningen som måste anpassa sig till oss, och inte tvärtom. Vi behöver en anpassad körskola. Jag vet inte om det ens existerar, men det borde det. Det eller så får vi väl ta körkort bara för bil med automatväxel, så som de har i Amerikat.

Här har vi någon som skyller ifrån sig:

Måndag morgon

På söndagen kommer jag, som alltid, på att jag jobbar kväll på måndagar. Blir, som alltid, glad över att jag inte behöver gå upp i ottan en dag i veckan iallafall.

Så blir det måndag morgon. Min sambo ska upp tidigare och tar otroligt lång tid på sig att stänga av sitt alarm. Outhärdligt. Jag försöker somna om. En katt kommer och dunsar ned på mina ben. Jag drömmer att en gammal klasskamrat och jag ska rädda en massa gipsfigurer som står på en fönsterkarm på resterna av ett hus i mitten av Testeboån.

Mitt alarm 08:57 ringer mycket svagt och konstigt. Stänger av det. Ligger kvar. 09:15: samma sak. Vaknar av mig själv 09:42, Hinner nog inte med bussen som går 09:45.

Går upp. Klär på mig utan större problem eftersom jag köpte nya byxor på Indiska igår. Fladdrar omkring med två halsband bara, vilket slutar med att jag inte tar något av dem.

Packar ned kakor till arbetskamrat som fyllt år, gammal lasagne från frysen, juice, en yoghurt, en macka. Äter aldrig frukost hemma, klarar inte att stressäta eller gå upp så jag hinner. Låtsas inte se stöket i köket.

Tar mina piller (Venlafaxin, Strattera, Eye-Q, Omeprazol), noterar skavsår på hälarna, borstar tänder, sätter igång plattången, kladdar på lite mascara, plattar ned yvigt hår, hittar inte jobbnycklarna, hämtar mobilladdare eftersom jag glömde att ladda under natten, funderar på om jag ska ha strumpor på mig, tar på ett par skor men upptäcker att de gör jätteont, slänger av mig dem i sovrummet.

Tittar på  katt som gömt en godispinne i min klädhög från igår. Lyssnar på annan katt som ihärdigt pratar om att gå ut. Letar efter busskort. Noterar ett par hörlurar. Hittar fortfarande inte jobbnycklarna, slås av  panik. Tänker ut alternativ plan för att komma in på jobbet. Går och tittar efter en kofta jag hade på jobbet i fredags på min kofthängare. Hittar koftan hängande på dörrhandtaget i sovrummet. I dess ficka ligger jobbnycklarna.

Noterar katt som försöker smyga mot ytterdörren på skostället. Tar mig ut genom dörren samtidigt som jag är beredd att fösa tillbaka nämnda katt. Klockan är 09:17. Buss går från hållplatsen innan min 09:19.

Råkar se min spegelbild på busshållplatsen. Ett argt och trött, kisande pungdjur.

Tar plats på bussen. Hittar inte hörlurarna. Blundar.

ADHD och allt det innebär

Denna blogg kommer att handla om livet med adhd/add, om vi ska använda de benämningar som nu är på väg bort. Den kommer att innehålla allmän fakta, mer ingående information, tips och tricks, personliga inlägg om att ha diagnosen, svårigheter/tillgångar, bemötande och hjälp. Ett försök att komma på hur man överlever i ett samhälle som man inte är optimerad för, helt enkelt.

Jag som skriver har själv ADHD, och fick min diagnos i år, 33 år gammal. Hoppas ni hittar hit.