Att klara av den här jobbgrejen med ADD.

I januari blev jag arbetslös efter att ha halvtidsvikarierat på ett bybibliotek under hösten. Jag skrev in mig på arbetsförmedlingen och höll på och avslutade en diagnostisk utredning i samma veva. Det blev inte så mycket mer än det, men jag lämnade iallafall in intyget om diagnosen och vi hade en liten dialog om att saker tar tid, när jag plötsligt blev kallad till intervju för ett vikariat jag sökt tidigare under året. På ett ställe där jag jobbat extra behövdes en biblioteksvikarie från maj till januari. De hade försökt tillsätta vikariatet tre gånger redan, men alla tre som de tänkt sig fick andra jobb/vikariat och tackade nej. Antar att de på mitt jobb då tänkte; ”Men orka. Var det ingen annan som sökte? Jovisst ja, H****. Jamen hon är ju så pigg och trevlig!”

Jag kom på intervju och kände mig trygg nog att berätta att jag nyligen fått ADD. (Frågan var vilka sidor jag har att jobba på, eller hur den nu brukar formuleras, så det är ju ett tips att slänga in det där. Din diagnos kan du ju inte rå för. :D)

Verkar som att de blev imponerade av mitt mod och om jag nu sade några andra smarta saker, för allihopa ville att jag skulle börja. Så det gjorde jag. Gick från inhoppande diskpassvikarie i kommunen där jag bor till att jobba heltid med eget kontor och riktiga ansvarsområden i ett samhälle några mil söderut, i en annan kommun.

De första veckorna jobbade jag, sov, fick utbrott hemma och inget mer. Nu har det gått tre månader och helt klart går det bättre. Bra, men inte perfekt. Jag orkar, men inte riktigt allt. I veckan gick jag officiellt ned i tid 6 timmar i månaden. Detta betyder alltså att jag kan sluta kl 15 på torsdagar istället för 16:30. Eftersom jag inte längre jobbar heltid då, betyder det också att jag inte har flex längre. TACK GODE GUD. Den höll på att störta mig ned i fördärvet, den där jävla flexen. Major stressfaktor.

Egentligen, i en idealvärld, skulle jag nog jobba 8 timmar mindre i veckan, inte 6 i månaden, men det är inte möjligt i nuläget.

Jag kan inte få någon hjälp av arbetshälsovården, det har min chef kollat upp. Jag tycker det låter märkligt att det som hon sa bara gäller ohälsa som jobbet har orsakat, men det är väl så.

Däremot ska jag söka handikappersättning, som tydligen existerar och jag kan söka. Då får man pengar varje månad för utgifter ens funktionsnedsättning bringar. Man kan få mellan 1000-2500 ungefär.

Jag har också skickat in en ansökan om att få csn-lånet nedskrivet, har ej fått svar ännu.

Nåväl. Jobba var det. Det hör ju ihop med att klara hela livet, egentligen. Jag har några tricks för att försöka frigöra tid och ork.

*Strattera. Jag tror den gör nytta, men inte helt säker.

*Ta medicinerna på kvällen, inte morgonen.

*Duscha kvällstid, inte på morgonen.

*Ta med frukost och äta på första rasten på jobbet, inte hemma på morgonen.

*Sätta igång klockradion kl 7, då somnar jag inte om.

*Inte vara så jävla noga med lunchen. Lite rester, en fryst matlåda eller sallad från Konsum duger bra.

*Jag har gjort slut med krukväxterna! De bara dog, de drygona. En sten föll från mitt hjärta i och med detta beslut.

*Jag har även gjort slut med komposteringen. Känns inte jättebra, men det var också en liten sten som föll.

*Jag försöker leva mer i nuet. (HAHAHAHAHAHAH.) Med detta menar jag att de dagar som jag är pigg och energisk ser jag till att få så mycket som möjligt gjort, så det inte känns lika hemskt på de kraftlösa dagarna.

*Försöker få till dagsrutiner. Det hjälper. Jag orkade ju liksom med att gå i grundskolan i 12 år och mycket av det kan härledas till rutinerna, det är jag säker på.

*Se till att få hjälp och styrka från dem omkring mig. Göra mig av med påfrestande element.

*Ha drömmar.

Behöver också fixa lite saker:

*Hitta en vettig läkare som kan hjälpa mig få koll på medicinering och andra hjälpmedel. Terapi (kanske, är ju skeptisk) och bolltäcke, bra migränmedicin och sömnmedel till de sömnlösa perioderna.

*Jag har sänkt min dos Venlafaxin. Känner mig inte deprimerad längre, bara vanligt neuropsykiskt störd. 225 mg har jag ätit, och kommer alltid vara tacksam för att den medicinen drog mig upp ur sorgmodets träsk, men nu klarar jag mig ändå. Tack vare Strattera, möjligtvis. Ser fram emot att slippa värmevallningar, förstoppning och förhöjd kroppstemperatur, även om nedtrappningen brukar vara tuff.

Sen vet jag inte. Men som sammanfattning då: Ha en arbetsplats där övriga människor förstår och accepterar dig med ditt funktionshinder. Arbeta med något som du gillar och klarar av. Ha bra människor omkring dig. Lägg ned alla onödiga statusmåsten. Följ med i svängarna. Ha en katt.

(Ok det sista fanns inte med i texten men är ett jäkla bra tips.)

Annonser

One thought on “Att klara av den här jobbgrejen med ADD.

  1. Jag funderar mycket på detta med att jobba heltid. Om en inte orkar med att jobba heltid borde inte det egentligen räknas som någon funktionsnedsättning? En kan ju inte vara 25% sjukskriven resten av livet. Jag orkar och vill inte jobba heltid men jag vill ju för den skull inte tjäna mindre och få mindre pension. Och jobbar jag deltid så kommer jag inte ha råd att spara extra till pension. En förlorar ju på att vara arbetsnedsatt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s